Senaste: -       Sorry, but we need to now Emily. Hörde jag Molly säga.

Jag släppte Niall och tog Mollys hand. Vi gick ut genom gången, jag vände mig om och sa:

-       I love you Niall! Bye!

-       Bye love! Sa han tillbaka och vi gick.

Det sista jag såg innan flyget började rulla var Niall som stog med händerna tryckta mot glasväggen på flygplatsen, och tårarna rann ner för hans kinder. ”I Love You” mimade han. Sen började flyget åka. 

*

* En månad senare *

-       Va?! Varför????!

-       Men jag sa ju att du inte får så sluta tjata nu!

-       Men va fan mamma?!

-       Svär inte till mig! Förstår du inte det själv?

-       Vadå?!

-       Att man inte kan ha en pojkvän i London om man bor i Sverige!

-       Varför?!

-       Men lilla gumman, det förstår du väl själv?

-       SLUTA KALLA MIG LILLA GUMMAN! Mamma?! Jag är 16 år och jag borde få bestämma lite själv!!

-       Men du kan ju inte ha en 20 årig pojkvän i London!! Det är ju för sjutton 4 års skillnad! Det är som en gubbe om man jämför med dig!

-       DU KALLAR INTE NIALL FÖR GUBBE! De är ju jättelite! Så då kan jag säga att du inte får träffa Jonas mer nu då!

-       Men han är ju bara 2 år äldre, vi är vuxna och han bor inte lika långt bort!

-       NEJ! BARA I NÅGOT JÄVLA NORGE! Där dom inte kan någon svenska och vi ingen norska! Skrek jag och smällde igen dörren till mitt rum.

Vi hade stått och skrikit på varandra i 20 minuter ungefär nu. Hon sa att jag inte får träffa Niall mer. De va en hemsk tanke som inte skulle bli sann. Jag hade väntat ett tag innan jag berättade om Niall, jag hade sagt allt utom att han var känd, för då skulle hon väl blivit ännu galnare. Hon blev först arg för att jag inte sagt något på en månad, men sen blev hon bara arg för att, ja, varför egentligen? Hon dejtade ju själv en jävla gubbe i Norge! Jag la mig på sängen med huvet ner i kudden och brydde mig inte om all mascara som kom på det vita kuddfodralet. Jag kollade upp på bordet brevid sängen och såg bilden på oss, mig, mamma, pappa, Max och Natali. Vi såg glada ut och var på en strand i Grekland. Jag tog ut fotot och satte i ett med mig och Niall istället. Men då började jag bara gråta ännu mer! En månad utan det finaste i världen och det kanske inte skulle bli mer på grund av min cp mamma!! Åååååh! Jag hörde dörren stängas och de blev tyst. Hon hade förmodligen åkt för att hämta pappa och Max på innebandyn. Jag tassade ut till toan, fixade mig lite så jag inte såg helt förskräcklig ut och tog på mig en rosa t-shirt som jag hade fått av Niall. Jag gick ut, låste och började gå. Jag får se vart jag kommer tänkte jag och gick. Jag satte i hörlurar i öronen och satte på musik. ”People say we shouldn’t be together…” They don’t know about us. Bästa låten EVER! Speciellt den biten som Niall viskar! Det var som att det var till mig han sa det. Jag såg Molly på andra sidan vägen. Jag sprang snabbt in på en affär som jag var vid och gick in i ett provrum. Jag ville verkligen inte träffa någon jag kände nu, utom Niall då, jag skulle bara börja gråta! Så känslig som jag är! ”They don’t know what we do best, it’s between me and you our little secret”. Jag kände tårarna bränna bakom ögonlocken. Nej inte nu, inte nu, snälla inte nu! Jag kände tårarna rinna ner för mina kinder och där satt jag i ett provrum och grät! Fan. Jag kollade i spegeln, torkade bort tårarna och gick ut utan att möta någons blick.

-       Emily! Hörde jag Mollys röst ropa.

Jag började spring hemåt utan att svara. Tårarna bara rann ner för mina kinder och allt var så dåligt! Jag har världens sämsta liv, tänkte jag.